Fotograf Åsa Sjöström

Nordens Fotoskola,

2012-01-25T13:09:00.000-08:00

Igår var jag på besök på Biskops Arnö där Nordens Fotoskola hade anordnat en hel dag med bildvisning av begåvade och inspirerande Annika af Klercker, en paneldebatt om det nya lagförslaget mot olovlig/eller/kränkande fotografering (inte helt klart där ännu) och Bombay Flying Club som är drivande inom den multimediala bildjournalistiken. De pratade inspirerande om vikten att sticka ut genom att göra mediaproduktioner på nätet, att fånga upp bra ljud och film som sedan blir en slutprodukt, gå in på deras hemsida och kolla in deras produktioner. Mycket inspirerande. Nätet är ju ett forum med oändliga möjligheter för oss fotografer att berätta våra historier och nå ut till mycket större grupper än morgonens trogna pappers-tidnings läsare. Jag är en nybörjare inom bildspelsgenren och tittade med avund på skolans utbildning som Anna Clarén presenterade och kände att jag skulle vilja gå om utbildningen:-)
Eller i alla fall att jag behöver gå en och annan workshop för att hitta dit jag vill nå.
På kvällen höll jag också i en liten bildvisning och berättade om hur jag jobbar, bildvisningen hölls i ett vackert gammalt valv med hög akustik. Vilket inte var någon höjdare för mitt dåliga ljud som jag har till mina bildspel. Jag har mycket att lära och jag var glad att ingen lämnade rummet.

Att besöka skolan igen efter så många år kändes fint. Anita som är skolans husmor och som jag var uppriktigt rädd för när vi gick där mottog mig med öppna armar och ja, jag fick en kram och ett fint rum i Norra flygeln. Norra flygeln var det förbjudna huset där alla besökare och föreläsare bodde lite extra fint och där fick jag bo nu och MATEN, så god. Enligt eleverna var det enbart för att vi var där. Men som jag minns det så har jag för mig att maten faktiskt var ganska bra, eller så har jag börjat försköna tiden på ön.
Dagens frukost i matsalen började i alla fall med att Christina A, min chef, svarade i min telefon och jag fick ett samtal från mina barn som löd;
Rufus "Maammaaa, när kommer du hem?"
Betty "Maammaaa, Betty bajsat."
Från ön till min verklighet.

Och man får inte missa detta på lördag!
Min vän och superinspirerande, duktiga kollega Elin Berge ställer äntligen ut Drottninglandet i Malmö!
Vernissage på Galleri Format kl 15 på lördag alltså.

//Åsa

Den där klassen...

2012-01-22T13:16:00.000-08:00

Klassen 2000-2002.

Sitter just nu och förbereder en liten föreläsning på skolan jag gick på en gång för länge sen. Alltså jag kan inte riktigt fatta att jag jobbat som fotograf i 9 år. Nio års arbetslivserfarenhet och två barn senare ska jag tillbaka till ÖN. Huh. Läskigt men kul.

Vi var ett härligt gäng som pluggade bildjournalistik. Otroligt tävlingsinriktade, då menar jag att vi tävlade verkligen i allt! Fast på ett positivt sätt. Vi hade lite grupperingar under själva redovisningarna, några som alltid höll ihop och tyckte saker om de fotografernas bilder och tvärtom. Det var mycket hårda bud och ibland även tårar. Men utanför klassrummet var stämningen på topp, för det mesta. I detta gänget du ser här ovan bildades fyra par, FYRA PAR! alltså nästen halva klassen blev ihop... Helt sjukt egentligen. Tre par håller fortfarande ihop och har ynglat av sig. Alla i klassen utom EN jobbar som fotografer idag, det är inte heller illa i den hårda konkurrensen som det är här ute.

...Jag tillhör förresten ett av paren som fortfarande håller ihop och har också skaffat mig två barn.

Rufus och Betty. Som inte alltid är sams.

//Åsa

Årets Bild...

2012-01-19T04:01:00.000-08:00

I år går Årets Bild i Malmö, det känns kul. Hela arrangemanget kommer bli toppen med härlig Malmö feeling på det! Det är en hel del från Skåne med på listan och det känns ju lite extra skoj!

Här är listan på det nominerade:

De nominerade fotograferna år 2012, enligt juryns beslut, är:
Lars Dareberg (Sydsvenskan),
Jonas Ekströmer (Scanpix),
Robert Eriksson(Jönköpings-Posten),
Jeppe Gustafsson (Östgöta Correspondenten),
Niclas Hammarström (frilans),
Paul Hansen (Dagens Nyheter),
Anders Hansson (Dagens Nyheter/Kontinent),
Mats Holmertz (Barometern),
Pieter Ten Hoopen(frilans/Moment),
Pontus Höök (frilans),
Nils Jakobsson (Bildbyrån),
Amy Helene Johansson (frilans/Kontinent),
Jörgen Johansson (Kristianstadsbladet),
Moa Karlberg (frilans/Kontinent),
Roger Larsson (Hallandsposten),
Lars Lindqvist(Dagens Nyheter),
Hampus Lundgren (frilans),
Lennart Lundkvist (Nerikes Allehanda),
David Magnusson (frilans/Kontinent),
Emil Malmborg (Bildbyrån),
Joel Marklund (Bildbyrån),
Karl Melander (Sydsvenskan),
Laura Mendelin (frilans),
Jack Mikrut (Dagens Industri),
Lasse Ottosson (Kristianstadsbladet),
Johan Persson(Helsingborgs Dagblad),
Åsa Sjöström (Sydsvenskan/Moment),
Fredrik Sandberg(Scanpix),
Linus Sundahl-Djerf (frilans),
Roger Turesson (Dagens Nyheter),
Rebecka Uhlin (Nordens fotoskola),
Tom Wall (Trelleborgs Allehanda),
Magnus Wennman (Aftonbladet)
Jan Wiridén (GT).

Fina Emma,

2012-01-17T12:44:00.000-08:00

Emma och jag träffades första gången på provdagarna till Nordens Fotoskola, Biskops Arnö år 2000. Sen dess har vi hållit ihop.

Vi jobbar på samma jobb (Sydsvenskan), vi bor i samma kvarter, har barn i samma åldrar, försöker (jag menar verkligen försöker!) träna tillsammans och vi har alltid roligt ihop.

Här skulle vi fotografera nya byline bilder på varandra men det spårade ur lite grann kan man säga.

Oftast har vi så här roligt på jobbet. Vi är ett härligt gäng som tyvärr kanske är på väg att splittras. De senaste åren har Sydsvenskan gjort sig ett namn i Sverige, att vara en av de ledande bildredaktionerna, en redaktion som verkligen vågat satsa på bilden och bildredaktionen. Just nu är det tuffare tider och det är tungt att gå till jobbet för oss alla. Stora förhandlingar pågår och vem vet hur det ser ut om några veckor...

I alla fall borde jag jobba på en liten (men läskig) föreläsning till Nordens Fotoskolas handledarträff nästa vecka men jag kan inte riktigt fokusera. Gör ett försök i morgon i stället.
//Åsa

Okej,

2011-12-23T02:43:00.000-08:00

Vi är inte helt normala i vår familj, men jag tänkte ändå att jag ville önska er alla en god jul!
Vi som är lyckligt lottade och har den faktiska möjligheten att kunna fira en god jul.

Men.
Glöm inte alla ensamma människor.
Glöm inte Johan och Martin, länken är dit du kan vända dig om du vill ge dem ditt stöd.
Glöm inte läkare utan gränsers insats på Afrikas Horn och alla andra platser där de behövs.
Glöm inte Actionaid och de anklagade häxorna i Ghana.
Och alla andra organisationer och människor som behöver ditt stöd.

God Jul,
//Åsa

Debatt.

2011-12-21T11:49:00.000-08:00

Vi är några fotografer som skrivit under en debattartikel som du kan läsa här. Den är också publicerad på aftonbladet.se

Journalister en förutsättning
för fungerande demokrati

Nu har den tysta diplomatin fått verka.
I onsdags dömdes våra kolleger Johan Persson och Martin Schibbye för terrorbrott och olaglig inresa i Etiopen. Åklagare yrkar på 18 till 30 års fängelse.
Johan och Martin greps i Ogaden-provinsen den 1 juli i år. Uppdraget var att på plats skildra civilbefolkningens utsatthet. I området strider ONLF-gerillan med den etiopiska armén, och Johan och Martin skulle skriva ett reportage om kopplingarna mellan ett svenskt företag och den kontroversiella oljeprospekteringen i området.

Det var ett riskfyllt journalistiskt uppdrag men planerat utifrån en noggrann risk- och konsekvensanalys. Det viktigaste anslaget med resan var att på plats med ord och bild berätta om konsekvenserna för civilbefolkningen.
Johan och Martin vågade ta risken och är beredda att ta konsekvenserna för den olagliga inresan. Men vad det gäller terroranklagelserna får våra kollegor Johan och Martin inte bli ytterligare en symbol för de inskränkningar i pressfriheten som råder i andra delar av världen. Vi lever i ett land där det journalistiska uppdraget är en grundläggande del av våra rättigheter och en förutsättning för en fungerande demokrati.

Det är förutsättningar som vi vill kunna använda oss av även i fortsättningen.

Magnus Sundberg, Göteborgs-Posten

Paul Hansen, Dagens Nyheter

Magnus Wennman, Aftonbladet

Dan Hansson, Svenska Dagbladet

Åsa Sjöström, Sydsvenska Dagbladet

Martin von Krogh, frilans

Anders Hansson, frilans

Jag mår illa.

2011-12-21T02:35:00.000-08:00

TT/Sydsvenskan skriver:
Domaren gick i princip helt på åklagarsidans linje. Han konstaterade i sina kommentarer i rättssalen att Martin Schibbye och Johan Persson "använt sitt yrke som täckmantel för att gå terroristernas ärenden". Åklagaren krävde att svenskarna får minst 15 års fängelse.

Jag besökte för några år sedan ett häkte i Moldavien, där 4 kvinnor delade på en cell i denna storlek. Väggarna är täckta av frost, TBCn hänger i luften och stanken av avföring är frän. Toaletten är en plåthink som står precis nedanför mig till vänster.

Etiopien har valt att statuera ett exempel för att skrämma bort medievärldens granskande ögon. Det är skrämmande och oerhört tragiskt, för Martin och Johan och alla människor som bor i detta folkrika land.
Jag anser att världen behöver media för att människor inte ska blunda för det som händer. En del journalister är till och med villiga att riskera sina liv för att människor ska få upp ögonen för vad som händer i världen, som Martin och Johan. Jag beundrar och förundras över deras enorma vilja att dela med sig med sina liv som insats, de få journalister som gör detta behövs. Att stänga länder och dörrar till människors hem är förödande.
Det skrämmer mig också att Sverige börjar stänga dörrar. Fotoförbudet som sakta börjar smyga sig in i samhället. Här hemma stänger vi dörrar för journalisternas bevakning på sjukhus, vårdhem och snart även andra offentliga platser. Privat får vi på vissa platser inte längre fotografera barnens luciatågsfirande, skolavslutningar.
Jag mår illa.
//Åsa

Äntligen Sydsvenskan Bilds egna hemsida!

2011-12-16T00:32:00.000-08:00

Vi har ju sista ruschen med Lars Dareberg som bildchef på Sydsvenskan och idag ska vi ut och ha kul allihop tillsammans. Det har varit tre fina år med mycket pepp och många härliga stunder. Lasse blir ju en av oss igen och det är ju egentligen bara så himla roligt eftersom att han är en otroligt duktig fotograf och har så mycket att ge bakom kameran. Våra härliga stunder och pepp-talks hoppas jag vi kan bevara även med vår nya chef som vi ännu inte vet vem det blir. Den nya bildchefen har i alla fall en hyvens redaktion att komma till och kan nog se fram emot tre roliga år.
Idag lanserar vi Sydsvenskans bildredaktions nya hemsida där ni kan hitta en kort presentation om varje fotograf och titta på mängder av bilder. Kolla in den här!
//Åsa

Jag har gjort det...

2011-12-05T01:07:00.001-08:00

...som jag en gång i tiden sa att jag aldrig skulle göra.
De två sista veckorna har varit ganska tunga. Betty och Rufus har varit sjuka. Det är många och svåra beslut som fattas på Sydsvenskan just nu och jag är inne i den värsta inspirationssvackan. Jag har fotograferat människor som missnöjt pekar ut över ett fält som eventuellt ska bli en ny väg och jag har fotograferat elever på en skola som sitter runt ett bord. Jag har inte haft varken orken eller kreativiteten till att få dem att göra något annat, eller hänga på dem i deras vardag. Jag har med andra ord tagit "pekbilden" och "sittaruntbordetbilden". När jag var ny och sprudlande av energi sa jag att jag aldrig någonsin skulle ta sådana bilder. Nu har jag gjort det och bilderna är dessutom tagna med kort tids mellanrum. Måste erkänna att "sittaruntbordetbilden" har jag nog lyckats med innan, men denna "pekbilden" jag tog häromdagen... För mig finns det olika nivåer på "pekbild" en med tanke och inlevelse och en som man bara knäpper när någon pekar på det som texten handlar om. Jag tog nu den sistnämnda.
Formsvackan är med andra ord på topp. Och jag bläddrar snabbt förbi sidan i tidningen för att jag skäms över att jag inte kunde lösa jobbet på ett bättre sätt.
Som tur är fick jag göra lite sport häromveckan och där händer det ju i alla fall saker framför kameran och jag behövde inte själv tänka ut en kreativ lösning på ett svårt jobb. Jag fotograferade brottning, blev till och med inspirerad och tyckte att det var riktigt roligt. Med sportfotografi alltså.
Jag fotograferar väldigt sällan just sport, antagligen mest för att jag inte är så intresserad och sedan när det händer stora grejer finns det andra fotografer på tidningen som både är intresserade, kunniga och duktiga på att fotografera sport.
Men så här blev det i alla fall när jag träffade brottaren Robert Rosengren som laddar inför OS och tränar för IK Sparta i Malmö .

Och så här blev det i tidningen.

"Pekbilden" lämnar jag bakom mig.
//Åsa

Johan Bävman,

2011-11-30T00:23:00.001-08:00

Jag har en vän och kollega som heter Johan Bävman. Man kan nästan säga att vi är "dubbelkollegor" eftersom vi båda jobbar på Sydsvenskan och är medlemmar i Moment.

Han är en fantastisk fotograf och en stor inspiration och nu har han gjort färdigt sin hemsida, kolla in den här.
//Åsa

Daniel gör fotboll,

2011-11-27T11:50:00.001-08:00

Min Daniel har varit i England och gjort ett fint jobb för Offside,

Att sänka ett skepp,

2011-11-23T11:38:00.001-08:00

11 eller 14 miljoner i avgångsvederlag till Johan Ståhl, vår förre VD på Sydsvenskan. I avtalet han tecknade med farbror Bonnier så skulle han få mer i bonus/avgångsvederlag om det gick dåligt för Sydsvenskan. Kära Bonnier vill nog sänka vårt skepp. Det känns skönt att veta att vi nyanställda varken har stöd från facket eller Bonnier. Vad ska man med dem till, egentligen?
Sydsvenskan är i besparingstagen som så många andra tidningar, men det här är något av det sjukaste, läs här.
//Trött

Nordox,

2011-11-22T05:16:00.001-08:00

En presentation på Kinesiska ser väldigt fin ut, men svår att tyda.

Johan Bävman, jag och några andra från Moment ställer just nu ut bilder på Nordox i Kina, som ska turnera runt i tre olika städer. Presentationen ovan är från den Svenska ambassaden i Kina och om man kan kinesiska kan man läsa lite HÄR, fast det är nog enklast att bara kolla på bilderna. Kul att gamla bilder får nytt liv.

//Åsa

Lagförslaget om fotoförbud,

2011-11-09T02:34:00.000-08:00

Skriver Andreas Ekström om idag i Sydsvenskan. Läs här.
Jag ogillar starkt detta lagförslag. Mest för att det mesta i lagförslaget för oss yrkesverksamma fotografer redan är en självklarhet och för att vi är de som kommer att ta mest stryk om lagen går igenom. Den granskande journalistiken kommer att bli drabbas. Historiskt sett, hur kommer vi att kunna bevara vår historia i bild om vi inte kan bildsätta enklaste vardagliga ting utan att fundera över om jag verkligen får knäppa på avtryckaren i just denna sekund.
Lagförslaget skrämmer mig lika mycket som det skrämmer mig att det finns ett problem med människor som fotograferar på ett sätt som borde straffas. Men för mig handlar det inte om vardagliga inskränkningar på kända eller okända människor i deras vardag utan om en mycket grövre form av fotografering där människor verkligen far illa. Det tycker jag är anmärkningsvärt att vi måste genomföra en ny lag som drabbar alla människor vid varje fotograferingstillfälle för att kunna straffa de få människor som fällas bör.
//Åsa

Annette och fotbollsgalan,

2011-11-07T12:05:00.000-08:00

Foto: Daniel Nilsson

Jag försöker förbereda en miniföreläsning om Annette Axmacher samtidigt som jag har Zlatan och fotbollsgalan i bakgrunden. Det är nog precis så Annette tycker att jag skulle göra det, då hon älskade Zlatan och fotbollsgalan. Första året jag lärde känna Annette så var hon där som gäst, förra året föll det sig så olyckligt att hon var tvungen att operera sig så hon missade galan. Men Daniel var där på uppdrag och fotograferade Zlatan var snabb med att skriva ut en bild och rama in den så att hon kunde ha den på sitt sängbord där hon låg hos neurologen.

Så här fin och glad var Annette innan operation för exakt ett år sedan.

Föreläsningen ska jag hålla på jobbet, det är många av mina kollegor som är nyfikna och vill veta hur vi kom Annette så nära. Och varför det blev så gripande och bra. Hur kunde jag till exempel sitta här i badrummet med en naken Annette i en så utsatt situation och så nära döden? Men att följa Annette var alltid naturligt och aldrig svårt, hon ville berätta och lämna sin historia efter sig.

Jag tänker på Annette mer eller mindre varje dag. Hon var en eldsjäl, hon tog sin sjukdom på fullaste allvar, hon blundade aldrig och ifrågasatte inte "varför just jag". Hon valde att leva in i det sista och ville ge av sig själv till andra, därför blev det så bra.

Vi får se hur det går i morgon, om jag kan prata utan att gråta.

Men jag antar att det skulle vara okej, att man får fälla tårar som föreläsare.

Ja, nu ska jag sluta skriva här och börja skriva på föredraget.

//Åsa

Turkana,

2011-10-23T11:48:00.000-07:00

Vi var inte bara i Dadaab när vi var på reportage resa till Kenya. Vi var även uppe ett par dagar i Turkana. Vi hade effektiv arbetstid på ungefär en och en halv dag. Det gick över förväntan men självklart vill man ju alltid ha mera tid för att kunna komma människorna närmare. Framför allt när det gäller bild.
Vi reste runt på oländiga platser dit det inte fanns några existerande vägar till och fick höra den ena hemska historien efter den andra. Ni kan läsa Niklas Orrenius gripande text i dagens Sydsvenskan här.

Det allra starkaste mötet var med en djupt alkoholiserad kvinna som hade sju barn. Jag misstänker att hon gav sina barn sprit istället för mat, eftersom att de verkade kraftigt berusade när vi träffade henne. Det gör ont i mig bara jag tänker på det, den minsta som hon höll i sin famn var som en lealös vante, hon var lika gammal som Betty, ett och ett halvt år. Kvinnans man hade dödats av Dassenech folket i det ständigt pågående kriget mellan dem och Turkana folket. Hon kände att hon hade förlorat allt och hon hade glömt bort sina barn.
Ju längre torkan pågår desto mer strider, om betesmarker, vatten och boskap. Det handlar om ett bortglömt folk som lider av den stora torkan, samtidigt som det är malaria utbrott och svält.

Det är fantastiskt att få jobba på en dagstidning som Sydsvenskan som ger oss tre hela uppslag och första sidan i A-delen till ett sånt här reportage. Förutom det fint redigerade arbetet av Karin Sandqvist kan man också titta på bildspelet här.

//Åsa

Jag har glömt,

2011-10-10T05:55:00.000-07:00

att visa hur de senaste artiklarna från Dadaab blev. Jag har hämtat dem från min chef Lars Darebergs blogg.

Till den här artikeln är bilderna tagna med hjälp av World Food Programmes hjälpsamma biståndsarbetare. Och den stora bilden är från ett av Läkare Utan Gränsers sjukhus i Dadaab.

Den här artikeln publicerades i onsdags. Bilden är tagen på ett av Läkare utan gränsers sjukhus i Dadaab.

//Åsa

Kastat in skorna,

2011-10-10T05:42:00.000-07:00

Konstaterade krasst att mina skor har gjort sitt, med ett par år på nacken och jobbdagar i Kenya hamnade dem i papperskorgen i Turkana.

Nu är vi hemma. Tid för reflektion och betänksamhet, jag vaknade i morse långt innan barnen och låg och tänkte på vad vi har varit med om, livsöden vi har skildrat och möten med alla människor. När man väl är på plats går allt i ett, man hinner nästan inte tänka annat än framåt. Ibland kunde jag känna mig orolig och skrämd av mig själv, har jag inga känslor kvar? Varje människas öde gjorde starkt intryck på mig för stunden men lika snabbt som vi var där var jag sedan någon annanstans.

Fokus. Jag antar att jag behöll mitt fokus.

Det fina med Afrika är värmen i människorna, trots mycket svåra levnadsförhållanden så möts man ofta av leenden.

Jag ville gör ett så bra arbete som möjligt och tillät mig inte att känna för mycket just då. Nu känns det. Jag tänker och det maler. Det gör mig glad för det gör att jag känner mig medmänsklig. Det är fruktansvärda saker vi har beskådat, men också fina saker. Människor som bryr sig. Trots allt det svåra och tunga de går igenom så vill man leva och kämpa sig till ett bättre och värdigare liv. Vi har bevittnat hoppet som alltid finns där. Men också mött människor helt utan hopp, det är det som maler som gör ont i en.

Det fanns alltid en gästbok att fylla i.

Jag är glad och vet att vi har tur som bor i Sverige, mina barn får växa upp utan krig och svält. Jag kramar om dem när de kommer springande mot mig på gatan där vi bor, vi skrattar och leker, de kramar nästan ihjäl mig. Det känns skönt att vara hemma.

Mina finaste.

//Åsa

Vill ha,

2011-10-07T01:34:00.000-07:00

Hade jag varit hemma hade jag flugit upp till Stockholm endast för att köpa boken och få den signerad på lördag.

Fantastiska bilder av Nick Brandt som jag skulle kunna tapetsera mina väggar med. Naturbilder när de är som bäst.

//Åsa

Malaria?

2011-10-06T12:21:00.000-07:00

Härär så varmt så man inte kan tänka klart. Landskapet i Turkana påminneribland som ett månlandskap samtidigt som det är otroligt vackert.Jag försöker tänka mig in i hur det kan se ut när det har regnat,men det är svårt att föreställa sig. Nu är det bara torrt torrttorrt.

Vår duktiga chaufför. Varje gång vi körde fast gick han ur bilen för att läsa av hur däcken var placerade i sanden.

Vi har äntligen haft tur med logistiken, vi fick bo på ettnunnekloster som hjälpte oss att ordna med chaufför och tolk ochbättre sådana är svåra att hitta. De var lokala killar med mångakontakter som tog oss till platser vi aldrig ens kunnat föreställaoss. Livet i Turkana är hårt och på alla vis väldigt dramatiskt.

Till och med vår tolk tyckte att det var sjukt varmt.

Träffade förresten precis en pastor på vårt Guesthouse som frågade om jag fåttmalaria, han tyckte det såg ut så på min överläpp. Nehej det var baralite fanta som jag precis drack, skrattade jag nervöst och tänktepå att det faktiskt är ett stort malariautbrott precis där vivarit. Jag gick genast till toaletten och tittade i spegelnför att kolla om det är något som ser konstigt ut med min läpp.Jag kunde inte se något konstigt så jag hoppas det bara är den därfantan, eller att han bara tyckte att jag hade en konstig överläpp. Det skulle väl bara fattas det, åker ner med bihåleinflammation och kommer hem med malaria. Och NEJ, jag har inte ätit malariatabletter för jag tänkte att vi skulle till ett ökenlandskap och JA,jag har fått sjukt mycket myggbett och Niklas typ inga.

Vem tror att det finns mygg här?

//Åsa

Den trägne odlaren,

2011-10-04T12:37:00.000-07:00

Frisk och nöjd med toaletten!

Den trägne odlaren är en titel på en bok som jag fåttlåna av Niklas som utspelar sig i Turkana, där är vi nu.

Niklas och vår bil, Turkana.

Idag har vi flygit norrut till Turkana.Vi har haft turen med oss och lyckats få flygbiljetter till Lodwar,dock med 2 olika flygbolag ett dit och ett annat hem. Vi kände attvi ville hålla resan till Lodwar öppen eftersom vi inte vissteexakt när vi skulle vara klara med Dadaab. Det är mycket fix ochman måste hela tiden tänka framåt för att få så mycket gjortsom möjligt på så lite tid som möjligt. När vi landat i Lodwarså ska vi träffa dem som ska hjälpa oss, kolla säkerhetsläget omvi behöver escort. Vi trodde inte det, men vi har läst att polisenescorterar alla på en viss sträcka som ska ta sig mellan Nairobioch Lodwar.

Jag gillar inte små flygplan och landningen i Lodwar var minst sagt skakig.

Vi behövde ingen escort! Skönt. Nubor vi på ett underbart litet nunnekloster i Lodwar, maten har varitgod och de ser verkligen till att vi får allt vi vill ha vad gällerhjälp med att jobba.

I morgon tidigt åker vi upp tillEtiopiska gränsen. Här i Turkana är det varmt. Som Erik Esbjörnsson så bra beskrev det ”Det känns som att kliva in i enhårfön”. Precis så känns det här det fläktar men vinden ärså varm, som en hårfön. Naturen här är vacker men karg och enoumbärlig värme. Vi ska vara här i ett par dagar nu tills vi åkerhem.

Så här fint rum har jag på nunneklostret. Jag tror jag väljer den ljust aprikosa sängen för den står lite lite närmare takfläkten. Den rosa får mina väskor.

Vi har köpt en massa vatten, har enbra bil och tankat tanken full + två stora dunkar med diesel föratt klara oss till på torsdag. I morgon bitti klockan fem åker vinorrut.

I dagens sydsvenskan gjorde vi ett reportage om vardagen i Dadaab, livet efter svälten och om att försöka leva ett värdigt liv i världens största flyktingläger. Så här blev det i tidningen,

Hej så länge och tack för alla kommentarer, det gläder mig.

//Åsa

Hur det blev,

2011-10-03T07:32:00.000-07:00

Läs också Niklas fantastiska text om Hawa Ibrahim och hennes barn här

Idag publicerades första jobbet från Dadaab och jag hörde att det var lite kritik mot att det var för få bilder i tidningen så jag tänker att jag lägger upp dem bilder som jag skickade hem här istället. Tyvärr så hinner jag inte producera något bildspel här nere, men jag tänker göra ett när jag är tillbaka till Sverige. När man är iväg och jobbar så här så är det oftast inte en ledig sekund.

Vi valde att fokusera på en familjen Ibrahim så att vi kunde komma lite närmare och följa med dem under ett par timmar. De har precis anlänt till Dadaab från Somalia och alla är svårt undernärda.

Idag lämnade vi Dadaab och fick plats på UNHCRs plan tillbaka till Nairobi, nöjda sparade vi in en 8 timmars skumpande bilfärd på dåliga Afrikanska vägar. Puh, skönt att få andas ut lite på ett vanligt hotell och ladda batterierna inför nästa jobb. I morgon flyger vi vidare till en annan plats för att jobba där.
//Åsa

Dadaab dag 3.

2011-10-02T12:04:00.000-07:00

Den här mannen ville att jag skulle fotografera honom med sin fina åsna. Han och åsnan fanns i Dagahaley som är ett av lägren i Dadaab och eftersom han var så stolt över sin åsna får han vara med här på bloggen.

Dagen har flytit på bra och vi har haft vinden med oss och vår olika jobb har fallit på plats. Tur är väl det eftersom att vi ska åka vidare i morgon.
Det mest obehagliga som har hänt oss här i Dadaab är att alla tre gånger som vi har varit i ett av lägren är att det är en man som förföljt oss. Trots att vi har våra säkerhetsvakter med oss. Idag sa jag till vakterna att de skulle skicka iväg honom, den tandlöse som vi kallar honom. Drogad och tandlös har han dykt upp på olika platser vi har besökt, hur har han hittat oss? Det är ju inte så att lägren är speciellt små. En lätt obehaglig man som jag kommer drömma mardrömmar om.

Våra säkerhetsvakter som följer och väntar på oss var vi än går.

Jag orkar inte skriva så långt idag, är trött av alla intryck och dålig sömn. I natt hölls nämligen en stor fest precis där vår tältplats är belägen, festen som vi själva inte deltog i slutade vid 5-snåret på morgonen. Tydligen så hade jag blivit immun mot ljud för första gången i mitt liv så hörde jag inte när väckarklockan ringde och Niklas kom och knackade på vid två tillfällen innan jag vaknade. Så nu ska jag sova.
//Åsa

Dadaab dag 2.

2011-10-01T08:48:00.000-07:00

Okej, jag skulle inte gnälla men jagmåste ändå säga att det är lite jobbigt att bihålorna aldrigsläpper. Trycket i huvudet gör ju att det blir tyngre att jobba idenna värmen. Sedan all sand man drar i sig gör inte nästäppanoch hostan bättre.

I dag har vi åkt runt på egen hand,vi träffades på morgonen och blev hämtade av Hassan och hanschaufför. Vi plockade sedan upp en tolk och åkte tillpolisstationen för att hämta vår säkerhet. Med full bil åkte vitill ett av lägren, Dagahaley, som ligger längst bort för attbörja jobba med dagens historia. Det gick bra fram till lunchen somvi intog på Safari Hotel inne i flyktinglägret. Vi hade bokat ettmöte med en tjej igen vid 4-5 tiden på eftermiddagen så vi tänkteatt vi tar en paus och vilar lite när det är som allra varmast.

Här åt vi vår lunch inne i lägret, det var gott och mysigt.

Med dunkande huvud la jag mig ner enstund i tältet men höll på att smälta, så det blev till slut en plaststoli skuggan i stället.

Överhettad och täppt försöker jag vila i det stekande tältet.

Tunn vägg in till granntjejen.

Väntar på eftermiddagseskorten.

Vid halv fyra tiden, ny rutt och samma rutin,Hassans chaufför kommer och hämtar oss, vi åker tillsammans föratt hämta vår säkerhet och sedan ringer vi tjejen vi bestämtträff med. Bara för att dubbelkolla. ”Oj, jag är någonannanstans nu, kan vi ta det på måndag?” Träffen blev inställdoch nu sitter vi och bloggar i vår bar och tittar på ManchesterUnited mot (Norridge?). Vi lever verkligen i olika världar.

Fotboll på TV.

För ca 6 veckor sedan lämnadevärldens presskår Dadaab. Nu ser vi knappt en vit människa här,då var det media överallt och de största medierna hade slagit uppsina stora sändarstationer och rapporterade till omvärlden om denstörsta humanitära katastrofen på över 60 år. Nu är ingen här, trots att det är en växande katastrof med ofantligakonsekvenser och människor strömmar mer än någonsin till Dadaab.Men jag tycker att det känns befriande att vi inte är inne imediahysterin och att veta att hjälporganisationerna faktiskt ger demesta jobben till Kenyanerna och Somalierna som bor här i Dadaabeller andra delar av Kenya. Det är synd bara att historier glöms såfort, vi hoppas att det vi rapporterar om kommer att få folk attåterigen börja tänka på människorna på Afrikas Horn.

Följ också Niklas twitter här.

//Åsa

Dadaab, Kenya.

2011-09-30T11:36:00.000-07:00

Efter en veckas dunderförkylningsängliggandes tillsammans med mina sjuka barn kom jag iväg pådenna resa som jag så länge velat göra. Dock medbihåleinflammation i fatet och lite lätt feber. Min läkare peppademig att inte ska smärtan på flygresan stoppa dig och det skulle detju inte heller, men det kändes ändå skönt att få höra det av någon högre vetande.

Flygresan gick bra för penicillinethade börjat verka, lite alvedon och ”flygproppar” i öronengjorde det mindre smärtsamt.

Vi följde den här medtagna lilla familjen under vår första dag i Dadaab.

Här i Dadaab kan man inte klagapå sin egen banala i-landssjukdom när man ser alla undernärda ochsvårt medtagna människor. Mestadels kvinnor och barn.

Vägen till Dadaab.

Vår ena säkerhetsvakt.

Resan hit har varit som en berg ochdalbana med oklara svar på var vi kan bo, hur vi kommer hit osv...inte för att vi försökt för dåligt utan mer ”för att detlöser sig” som vissa här nere tycks tänka däribland även jagsjälv och Niklas Orrenius, den begåvade reportern som jag åkermed. Vi anlände till Dadaab vid 20.30-tiden i går kväll medbeväpnade säkerhetsmän och en chaufför. Det är så det ser uthär, det går inte att röra sig någonstans utan beväpnade mänomkring sig eller eskort när man kör till de olika förläggningarna. Kidnappningsrisken är så hög och tydligen har det hänt mer incidenter här på sista tiden än vad det brukar.

Här sitter Niklas och snart jag och jobbar i vår skyddade lilla del av Dadaab.

Här bodde jag inatt, numer är det Niklas som bor här. Jag delar tält med en annan kvinna.

Vi bor själva tryggt inne på UNHCR stora compound där alla hjälporganisationer bor bakom taggtrådsstängsel och höga staket. Det är som en liten stad i staden med ett helt liv här inne. Vilket kanske inte är så konstigt för efter 18.00 fram till 06.00 är det utegångsförbud.

//Åsa

En dag senare.

2011-09-12T01:17:00.000-07:00

Länkar jag till min andra hälfts fina inlägg om den 11 september för tio år sedan. Läs här.
Själv befann jag mig i en lastbilshytt i Sacramento, huvudstaden i Californien och väntade på nästa last.
//Åsa

Två underbara

2011-09-05T11:46:00.000-07:00

Det finns två anledningar till min dåliga bloggaktivitet.

Rufus och Betty.

Jag kämpar med andra ord inte med att höja min läsarstatistik, men det är roligt med de tappra följare som jag har. Det är däremot en kamp ibland att få en heltids-arbetande vardag att gå ihop med två små underbara energiknippen som suger musten ur en.

Inte så mycket att skriva om med andra ord.

Men jag har en viktig och spännande resa på gång om några veckor som jag kommer att blogga om och som ni kommer att kunna följa.
//Åsa

Ett sista farväl.

2011-08-02T00:53:00.000-07:00

Idag ska vi på Annettes begravning. Jag tror att det kommer bli en fin och ljus stund där alla kommer att minnas och tänka på Annette som den gnista hon var i livet. Tack för att jag fått vara med om din kamp och resa mot cancern, vi visste alla hur det skulle sluta, men du har med din styrka gett så många människor hopp och ljus mitt i det mörka. Idag är vi alla med dig.

//Åsa

Det nödvändiga mediakaoset,

2011-07-28T13:41:00.000-07:00

Nu har jag varit varit hemma ett par dagar och landat tillbaka in i småbarnsmammelivet.
Att bevaka en nyhetshändelse som den i Norge är aldrig lätt, det är ett enda stort känslomässigt, stressmässigt, logistiskt kaos. För att inte tala om mediabevakningen.

Vi anländer sent på fredagkvällen och lyckas ta oss till Uthöya med en taxinota utan dess like.
Där träffar vi tre unga pojkar som simmat för sitt liv och som berättar om de horribla skjutningarna och om deras döda kompisar. Vi sitter på en bensinmack mitt i natten och trängs för att komma åt lite ström inne på bensinstationens personalrum. Jag skickar en bild och Kenan skickar en kort text till nätet. Taxibilen väntar på oss. Vi sätter oss i bilen och åker en och en halv timme tillbaka till Oslo, försöker checka in på vårt hotel som bokats hemifrån redaktionen och som de redan betalt. Receptionisten säger att det inte finns något rum till oss. Då är klockan tre på natten och vi blir mindre glada. Ut kommer nattchefen och säger att de var tvungna att flytta oss till ett annat hotel för att deras hotel var överfullt av journalister. Kom i säng vid halv fyra på morgonen.
Upp igen halv sju för att göra ett rep från Oslo-bombningarna innan frukost, för att sedan äta frukost och boka hyrbil. Alla hyrbilar var uthyrda, jag får panik! Vi som ska till Uthöya, ska vi behöva ta taxi igen? vi skulle lika gärna kunna köpa en ny bil för det priset...
Till slut får vi låna en bil från Kenans avlägsna släkting i Oslo och vi är på Uthöya vid 14-tiden. Innan det blir vi stoppade på vägen av polisen och satta i en presskö. En halvtimmes väntan och vi får poliseskort genom avspärrade områden. Vart är vi på väg? Polisen eskorterar oss till hotell Sundvollen där kriscenter upprättats. Där är redan flera hundra journalister från hela världen på plats, överlevande är där och statsministern kommer dit. En presskonferens var ju inte riktigt det vi hade tänkt oss. Vi tog en "tankesväng" ner till vattnet, parkerade bilen, ser en båt och springer dit och frågar om mannen i båten vill ta med oss ut på sjön. Javisst säger han! Där fick vi vår historia. Det var hemska bilder från ön Uthöya och starka berättelser från öbor som hjälpt ungdomar som simmade i vattnet. En del förhållandevis oskadda, en del skadade och några som höll på att mista livet. Vi jobbar hela dagen. Det är starka upplevelser. Vi kommer tillbaka till Oslo vid halv elva på kvällen och lyckas få i oss välbehövlig Indisk mat precis innan köket stängde. Sover.

Går upp tidigt och börjar en ny dag i Oslo. En lugnare dag, men nog så känslomässig i Oslos domkyrka. Jag gråter och tänder ett ljus för offren och alla de drabbade. På kvällen sätter jag ihop ett bildspel och det går upp för mig vad det är vi har gått igenom. Natten förblir sömnlös. På måndagen åker vi hem, jag möts i dörren av mina underbara barn och pussar och kramar dem och hoppas det aldrig kommer att hända dem någonting. Det onda och obegripliga i Norge sätter sina spår.
//Åsa

Norge,

2011-07-24T23:01:00.000-07:00

mina tankar går till er. Denna fruktansvärda tragedi av en mans handlingar. En massmördare, terrorist, galning, det finns inga ord.

I dagens norska tidning Aftenposten skriver de på kultursidorna att Anders Behring Breiviks vill ha öppna dörrar på dagens häktningsförhandlingar och en egen talarstol. Snälla låt det inte bli så. Det finns så många idioter runt om i världen.

Flög till Norge på fredagskvällen efter ett antal inställda eller försenade flygplan, jobbat nästan dygnet runt. Idag åker jag hem.

Jag har satt ihop ett bildspel som du kan se här.

//Åsa

Chips, godis och fotboll.

2011-07-17T12:29:00.000-07:00

Ungefär så ser den här söndag-kvällen ut. En lugn kväll med barn som somnade tidigt efter helgens alla besök av härliga och fina vänner.
Så nu är det soffan och fotboll som gäller med diverse sunda tilltugg. Man borde väl hålla på USA för att de har en svensk tränare men jag hoppas nog lite på Japan i alla fall.

Jag började ju jobba igen i torsdags efter fyra veckors semester. Det går inte att lägga ut bilder på bloggen som jag tar i jobbet innan de publiceras. Så de flesta av mina dagliga möten med människor och andra historier får jag berätta om vid senare tillfällen.

Men jag träffade en tjej väldigt snabbt i fredags som gjorde ett starkt intryck på mig. Den artikeln publicerades igår. Jag försökte hitta artikeln på nätet för att länka den hit men kunde inte hitta den. Tjejen som jag skulle fotografera heter Caroline Larsson och är 22-år. Hon tävlade lag-SM i golf på Barsebäcks golfbana. Hon verkade grym tycker jag lite som Annette Axmacher, med sån positiv och skön syn på livet. Caroline drabbades för ett par år sedan av cancer och fick nyligen amputera benet. Ett par månader senare står hon på golfbanan i Barsebäck och spelar lag-SM och var sprudlande glad och supercool. En kämpe och ännu en inspirerande människa.

//Åsa

Kvinnoförtryck,

2011-07-15T01:37:00.000-07:00

Ja, man kan inte annat än att börja gråta och rysa i hela kroppen när man ser vad som händer med kvinnor och barn runt om i världen. Läs SVDs artikel här. Bild och text av Jacob Zocherman.

Ja men just ja,

2011-07-10T13:58:00.000-07:00

Om man vill läsa lite mer om mig som fotograf så blev jag nyligen intervjuad av en duktig tjej här på Moderskeppet.se
Ja, tills vi ses igen.
//Åsa

Sista semesterdagarna.

2011-07-10T13:54:00.000-07:00

Några dagar har gått sedan Annette lämnade oss. Under tiden som jag följt Annette har jag varit gravid, fött barn och varit ammande och slutligen har vi hunnit med en del fest tillsammans. Det är jag glad för.

Annette med min då nyfödda dotter Betty.

Livet fortsätter och i dagarna har jag mina sista semesterdagar. De dagarna ska jag tillbringa med våra underbara grannar. Vi ska äta god mat, dricka champagnen som jag fick när jag fyllde år och jag tänker försöka ladda batterierna.

(Bara en parentes, vi har typ världens bästa sushi där vi bor. Den njuter man såhär lätt.)

Jag tycker att jag har världens bästa jobb, fast det tycker i och för sig säkert alla som trivs med sina jobb.

Men som fotograf/journalist har jag en unik möjlighet att tillbringa tid med andra människor som ingen annan. Människor som delar med sig av sina liv till mig och min kamera, som vill ge och berätta sin historia till andra människor genom mig. Det är något som vi i vår yrkeskår måste vårda ömt.

Och det ser jag fram emot att komma tillbaka till.

//Åsa

I dödens väntrum.

2011-07-08T02:34:00.000-07:00

Fick ett sms av Dragan tidigt igår morse. Annettes tillstånd hade förvärrats. Annettes familj och närmsta vänner bjöd in mig och Bibi att vara med under hennes sista dag. Det kändes fint och jag är glad att jag fick dela denna svåra stund med Dragan, Annettes syster Christine, Teddy, Anna och Bengt. Annette somnade in igår lugnt och stilla.
Det blir en svår tid och stor saknad för Annettes närmaste och alla som känner Annette. Men jag tror att hon nu sippar på en drink och doppar tårna i sanden och njuter, som bara hon kan. Annette sa när vi var i Skanör bara en vecka innan hon kom till hospice,
"I mitt nästa liv vill jag vara frisk".

I skanör, bara en knapp vecka innan Annette blev sämre. Jag, Dragan, Antonia, Daniel och längst fram finaste Annette.

Annette Axmacher och Lady Lamnatu,

2011-07-06T13:31:00.000-07:00

Annette Axmacher

Annette, tack för att du vaknade upp några sekunder och trevade efter min hand när jag satt hos dig på hospice idag. Du är så vacker när du ligger där, som en törnrosa men tyvärr kommer du aldrig att kunna bli räddad till livet. Jag är ledsen för det. Önskar att jag lärde känna dig tidigare i mitt liv som jag sagt till dig flera gånger.
Annette Axmacher har lärt mig att tänka på livet, att ta vara på livet och vilja leva att jag inte ska vara så destruktiv som jag en gång i tiden varit.
Min tid med Annette började som ett uppdrag från tidningen. Jag hade sett henne på Sydnytt och jag berördes starkt av det korta inslaget. Några dagar efter ringer Lasse (min chef) och frågar om jag skulle kunna tänka mig att följa en kvinna som drabbats av en obotlig hjärntumör. Jag tvekade aldrig och ångrar inte en sekund av den tid jag fått tillsammans med hennes man Dragan, döttrarna, familj och hennes fina vänner. Det har varit en tid av glädje blandat med tårar. Vi har blivit vänner och mina barn frågar ofta efter dig Annette.
"Annette kommer att bli en ängel med sin rullstol" säger Rufus.

Annette och Dragan på hospice.

Annette med döttrarna Nella och Antonia på hospice.

Lady Lamnatu
En annan kvinna som gjort ett starkt intryck på mig är Lady Lamnatu min guide och tolk från Ghana. I dag fick jag ett meddelande på facebook "Asa, please try to call me". Hjälp tänkte jag, har det hänt nåt?
En stund senare ringer jag Lady Lamnatu som skrattar skrockande och ville bara tacka för att jag skrev så fina ord om henne till hennes chefer på Action Aid. Hon berättade att alla kvinnorna på Gnani förläggningen frågar efter mig och undrar hur jag mår och när jag kommer nästa gång. Jag blir varm om hjärtat och Lady Lamnatu avslutar samtalet med att sjunga för mig.
//Åsa

Journalistfrihet,

2011-07-06T02:15:00.000-07:00

En del journalister riskerar sina liv för att berätta om andra människors livsöden. Det är på många vis beundransvärt men ibland undrar man om det är värt det? Historierna på slutna platser är skrämmande och borde såklart berättas, men att betala med livet som insats? Jag tänker på fotografen Johan Persson och reportern Martin Schibbye horribla situation i Etiopiens laglösa del Ogaden som är stängt för hjälparbetare, medier och andra internationella myndigheter. Jag hoppas verkligen att det går bra för journalistkollegorna och att de kommer därifrån med livet i behåll.
//Åsa

Äntligen! Häxförläggningarna i dagens Sydsvenskan.

2011-07-03T11:41:00.000-07:00

Jag är en usel bloggare.
Det är roligt att skriva och jag har egentligen mycket att berätta men finner ingen tid. Jag har inte lagt ner bloggen och eftersom jag började blogga när jag reste till Ghana så måste jag såklart lägga ut resultatet här. I dagarna återkommer jag med information om man känner att man skulle vilja stödja kvinnorna på förläggningarna.

Man kan ju inte annat än bli stolt över att arbeta på en tidning som Sydsvenskan som oftast gör fina jobb med redigeringen.

Om man vill läsa reportaget så kan ni läsa det HÄR och titta gärna på bildspelet och hör kvinnorna berätta HÄR.

Och jag ska sparka mig själv där bak och försöka skriva lite oftare.

Ska vi bli brottslingar nu?

2011-04-28T14:18:00.000-07:00

Jenny Morelli skriver om det nya lagförslaget om olovlig fotografering.
Vilket håll ska Sverige vandra? Jag hoppas att min yrkeskår går samman och gör allt för att motsätta sig detta. Så här ser lagförslaget ut. Nog för att jag för det mesta frågar om lov när jag fotograferar, men att riskera bli en brottsling är ju helt sjukt.
//Åsa

Nu dånar havet igen.

2011-04-28T09:52:00.000-07:00

En bok senare är jag äntligen på hotellet i Accra, där havet dånar utanför min bungalow, det känns som det var väldigt länge sedan jag var här.

Morgonen.
Sitter på den lilla flygplatsen i Tamale. Mitt plan skulle gå 07.45 och jag var här en timme innan avgång. När jag kommer fram och ska checka in säger de att de bokat om min flight till 12.30, skämtar ni? säger jag. No no, vi försökte ringa dig igår men kunde inte nå dig. Säkert. Efter mig stod många andra som inte heller visste om att de blivit ombokade. Jag skällde av mig lite eftersom jag var trött och inte visste vad jag skulle ta vägen. Efter en stund så hade jag lugnat ner mig och tänkte att jag faktiskt bokade flygresan hem till Sverige på fredagen istället för idag, just för att sådana här saker kan hända. Mitt tålamod brast bara i några minuter. Ja, så nu sitter jag här och läser och skriver omvartannat, i en liten varm betongbyggnad utan fungerande AC och det känns helt ok. Jag kan inte göra något mer med projektet, det känns alltid som att jag fotograferat för lite. Nu får det bli som det blir. Daniel och Kalle Melander har fått glutta lite på bilder och det kändes bra.

I gårdagens tidning publicerade Sydsvenskan en artikel om Annette Axmacher som Bibi Häggström (reporter på Sydsvenskan) och jag har följt i över ett och ett halvt år. Annette drabbades av en obotlig hjärntumör och hon delar med sig av sin kamp till oss, Sydsvenskans läsare och så många andra. Annette är otroligt stark, vacker och varmhjärtad. Annette har lärt mig mycket och hon inspirerar så många människor, hon har valt livet, och älskar varje dag hon får leva.

Du som vill och inte redan har sett det, kan också titta på de två bildspelen och höra Annette prata själv om sin sjukdom och livet.
2009 års bildspel
2010 års bildspel
//Åsa

Gethjärna och getfötter

2011-04-27T14:58:00.000-07:00

Sista dagarna har jag varit utom räckhåll för mitt köpta modem, som ändå har funkat över förväntan! Mina dagar i Ghana går mot sitt slut. Jag gjorde i dag sista besöket på den andra ”häxförläggningen”. Vi lämnade den första efter fem dagar och nu har jag besökt en annan i två dagar.

Kan ni tänka er att här bor en blind kvinna som knappt kan gå! Det var inte helt lätt att ta sig in hennes lerhydda.

Det har varit en resa i den mycket fattiga norra delen av Ghana, jag har fått ta del av otroliga livsöden. Som Sverige var för 400 hundra år sedan ungefär, blandat med stenålder. Maten har ungefär bestått av detsamma, det har funnits två rätter ungefär att välja mellan, rätterna har bestått av odefinierbara köttbitar i tjock brun sås och en kletig degklump av korn eller jam (en slags jättepotatis), degklumpen som också är lite slemmig i konsistensen bryter man av för att sedan doppa i grytan, det är mycket slafsigt och slurpigt. Gårdagen åt Lady Lamnatu till lunch en gethjärna och en degklump av korn för att sedan avsluta dagen med getfötter och en degklump av jam. Själv åt jag ris och ris.

Lady Lamnatu tycker inte om att gå för mycket, så ofta när jag jobbade så hittade hon en bänk att sträcka ut sig på.

Lady Lamnatu som är en ganska storvuxen kvinna tycker att jag äter alldeles för lite och tjatar ständigt på att jag ska äta mer. Så här brukar hon låta ”See Asa, you HAVE to eat! In Africa we eat a lot, eheey!” på en skön Ghaniansk engelsk brytning.

Men Lady Lamnatu insåg bristerna i byn vad gäller maten där vi spenderat de två sista dagarna så hon ringde en vän (hon känner folk överallt) som kokade ris till mig. Så jag har nu ätit ris i alla dess former i tio dagar, men ofta med bönor och ibland med en kryddig löksås. Köttbitarna har jag ätit om jag har kunnat identifiera köttet. Jag vet, jag är ingen äventyrare vad gäller mat-testning när jag är på resor, jag har smakat på degklumparna doppat i sås, men hjärnor, inälvor och fötter klarar jag mig utan.

I morgon bär det av mot den långa resan hem.

Bli rik på en fattig.

2011-04-24T15:12:00.000-07:00

Påskfirande och mycket barn blir det...

Börjar känna mig lite sliten och magen protesterar. Ryggen gör ont efter den hårda sängen och den gropiga vägen till häxförläggningen. Vi åker eller hoppar fram, minst 40 minuters körväg enkel resa, fyra gånger per dag. Min högra hand har valkats efter att jag hållit i mig i handtaget ovanför bilfönstret. Men största anledningen till min trötthet är att jag försöker jobba efter solens finaste timmar, alltså mycket tidiga morgnar och alla starka intryck under jobbpassen som gör att tankarna snurrar runt i huvudet på en.

Cecilia och hennes systers dotter Lydia.

Jag har blivit vän med en flicka som heter Cecilia på förläggningen, hon är en av få som fått möjlighet att gå i skolan och hon pratar lite engelska. Jag har spenderat mycket tid med henne och hennes familj. Genom Cecilias berättelser ska jag försöka skildra livet för människorna på lägret. Cecilias dröm är att bli arkitekt, men hur ska hon någonsin kunna fullfölja sin dröm utan att någon finansierar det åt henne? Som en annan pojke i lägret säger, ”Jag har studerat och haft drömmar, men vad tjänar det till? Jag är dömd att vara här, det finns inget som kan hjälpa mig härifrån.”

Varje gång jag hör människor säga att drömmar slutat existera, känns det så förgäves. Vilket syfte jag än är där för, kommer det göra någon skillnad? Kommer folk få upp ögonen för fenomenet häxförläggningar? Eller är det bara jag som tycker det är viktigt? Jag blir också upprörd över alla NGO:s som verkar få ut en vinning av kvinnornas öde. Någon kommer dit växlar några ord med chefen, knäpper några kort, sätter upp en skylt och hivar in donationer. En annan har installerat en vattenbrunn, men där kommer inget vatten, hur mycket pengar får den organisationen för att ha installerat en oduglig vattenbrunn och sedan åkt därifrån? Ytterligare en har byggt toaletter som ingen använder för de är för långt bort, så de har bara stått och förfallit. Jag blir bara så förbannad.

Cecilia däremot, hennes drömmar är livs levande. Hon är sin familjs framtid och hopp.

//Åsa

Varför leva med många fruar?

2011-04-23T05:13:00.000-07:00

Som jag nämnt tidigare så är jag väldigt förtjust i mina Lady Lamnatu. Vad jag inte har nämnt är att vi också har en chaufför som jag inte är lika förtjust i. Dock så har vi haft en del intressanta diskussioner på kvällarna när vi arbetat färdigt. Både Lady Lamnatu och min chaufför är muslimer och kommer från samma tribe.

Här äter vi frukost varje morgon efter att vi spenderat några timmar på förläggningen. Lady Lamnatu närmast och chauffören i bakgrunden.

I Ghana och i många andra länder tillåts männen att ha 4 fruar och då bor man i så kallade compounds. Det är som en fyrkant med olika rum där fruarna, mannen och barnen bor tillsammans. Fruarna har gemensamma rum med respektive barn och mannen har ett eget. Oftast det största rummet och finaste. Lady Lamnatu tycker att det är tillräckligt för en man att ha en fru, medan chauffören (vars namn jag inte kommer ihåg just nu) tycker det är mycket viktigt att ha barn med olika fruar. Det förklarar han så här,

”Om man inte får bra barn med en fru så är det bra att ha barn med olika fruar, då man kan vara säker på att några barn blir bra”.

Han har just nu bara en fru och tycker dock att det kanske räcker med 2 fruar. Då säger jag,

”I Sverige är det olagligt med månggifte och förresten vad händer om din fru inte accepterar att du skaffar fler fruar? ”

Chaufförens svar på mina fråga,

”Det är jag som gift mig med henne, inte hon med mig”

Lady Lamnatu svarar,

”Om frun vägrar att mannen skaffar fler fruar så får han bygga ett hus åt henne någon annanstans så att de slipper träffa varandra” och viftar med handen.

Dessutom påtalade Lady Lamnatu vid ett tidigare tillfälle att chauffören tycker absolut inte att en man ska säga till sin fru att hon är bra och vacker. För då växer hennes självförtroende och hon riskerar att bli stolt.

Från det ena till det andra, häromdagen skulle jag köpa schampoo för jag tyckte det var dags att tvätta håret. Då föreslog Lady Lamnatu att vi skulle gå till frisören istället och få det tvättat. Bra idé tyckte jag så det gjorde vi.

Lady Lamnatu

Att hamna under en hårfön i 35 gradig värme hade jag inte riktigt räknat med.

//Åsa

Barnen.

2011-04-22T09:00:00.000-07:00

Mina barn, nyfödda barn, häxornas barnbarn och alla andra barn. Barn berör ens innersta så pass att det inte går att beskriva med ord. Min största jobbångest här i Ghana är att vara borta från Rufus och Betty. Innan jag blev mor så kunde jag resa obehindrat, det existensiella och att vilja vara hemma fanns inte där i mitt liv på samma sätt.

Några av barnen i "häxförläggningen"

"Idag har jag fokuserat på kvinnornas barnbarn, jag har fått äran att vara med om två förlossningar på det lokala sjukhuset och mina egna små barn började storgråta när jag pratade med dem i telefon"

De minsta barnen i lägret börjar gråta när de ser mig, min vita hy antar jag. Och jag som trodde i mina naiva tankar att jag skulle kunna gosa med dem. Men så enkelt är det inte. De är livrädda för vitingen. Det kan ju faktiskt vara det omvända hemma hos oss i Sverige. Dock blir mina Malmöbarn tidigt integrerade i det multikulturella samhället, vilket känns bra.

Projektet jag håller på med i Ghana handlar om kvinnor som anklagas för att besitta häxkrafter. Jag befinner mig nu i så kallade ”häxförläggningar” dit kvinnorna tvingas fly. Jag tänker inte berätta så mycket mer, eftersom materialet publiceras senare.

Jag brinner för kvinnors rättigheter liksom Lady Lamnatu, efter vi spenderat en tidig morgon på häxförläggningen tog hon med mig för att visa förlossnings salarna på det lokala sjukhuset i Yendi. Jag hade turen att få se två små bebisar komma till världen idag. Dessvärre är lokalerna under all kritik. Det är fler kvinnor som föder barn i samma rum och när kvinnan förlöst färdigt rullas modern iväg direkt till ett annat rum eller korridor och läggs på en smutsig madrass på golvet tillsammans med sitt nyfödda barn.

Asani Tijani som förlöst sitt första barn idag.

//Åsa

Killing me softly

2011-04-21T08:59:00.000-07:00

Det var låten som spelades när vi åkte den gropiga vägen in mot lägret där jag ska påbörja mitt reportage. Lady Lamnatu som är min guide och hjälpreda eller fixare om man nu vill, satt och sjöng och skrattade högljutt på vägen dit, när vi närmade oss ropade hon högt till alla hon känner och hon verkar verkligen känna alla, både här och i Tamale. Min Lady Lamnatu är en stor bastant Ghaniansk kvinna som brinner för kvinnors rättigheter och för respekt med sig. Det känns som jag har hittat rätt person att jobba med.

Alla kvinnor hade samlats för att hälsa mig välkommen.

(Vill ocskå säga att bilderna jag nu lägger upp på bloggen är bara bilder som jag tar för att ni ska kunna hänga med i mitt berättande. Snapshots.)

När vi hade ”möte” på Action Aids kontor i Tamale igår pratade vi om seder och vad man bör göra när man besöker kvinnorna i lägret. En symbolisk summa pengar kan du ge kvinnorna som du väljer att intervjua. 200 kvinnor och barn bor där, tänkte jag. Ska jag ge pengar till alla jag tar bild på frågade jag då. ”Nej, nej, bara de du pratat med”. Det kändes inte rätt för mig att bara 4-5 personer ska få vinning i att jag är där och berättar deras historier. Istället köpte jag 100 kg ris, inte så mycket i det stora hela men förhoppningsvis kan alla få del av det.

Ibland kommer jag på mig själv att bara stirra på fläkten och tankarna är hos mina barn.

Det är så fruktansvärt varmt mitt på dagarna så jag väljer att inte jobba då, dessutom vet ju alla som är fotografer att ljuset mitt på dagen är inget att hurra för. Därför kommer jag bara att jobba på morgnarna och eftermiddagar/kvällar ute i lägret.

Nu är det dags för att spendera min första kväll på lägret.

//Åsa

Man får vad man betalar för...

2011-04-20T05:23:00.000-07:00

Accra airport i ottan.

Tamale från ovan

Min nya utsikt...

04.15 gick jag upp. Lämnade Accra i ottan kan man med rätta säga. Det ironiska är att det går ett plan om dagen till Tamale och det går kl 06.00. Väl framme checkade jag in på ett hotell som hade internet och där bor jag och ett Ghanianskt fotbollslag, laget mötte jag vid frukost. De verkar vila upp sig, för fotbollspelarna bara ligger inne på sina rum och sover. Antar att det är någon stor match på gång. Flickan i restaurangen såg mäkta imponerad ut av sina gäster och när jag frågade henne vilka det var sa hon att det var ett fotbollslag vid ett namn jag inte kommer ihåg. Men fotbollsintresset ligger hos den andra delen av min lilla familj, Daniel alltså, inte mina barn. Tamale är inte min slutdestination, här är bara ytterligare lite fix. Jag ska träffa mina ”kontakter” och en kvinna som heter Mrs Lamnatu ska slå följe med mig från Tamale till en liten stad som heter Yendi. Förhoppningsvis kan jag börja fotografera i morgon. Jag är alltid så sugen på att börja jobba snabbt och så blir jag lite uppgiven av att allt tar sådan tid innan jag får möjlighet att knäppa den första bilden. (Övertid vill man inte ha när man är borta från sina underbara små barn) Dessutom kommer det ta ett par dagar innan människorna vänjer sig vid mig och min kamera. Därför kommer jag bara befinna mig på en plats i en vecka. Det känns som den lyxigaste lyx, om det går förstås. Om ingen sätter stopp för mitt arbete.

//Åsa

Dagen då jag började blogga.

2011-04-19T11:52:00.000-07:00

Presskortsfotografering i Accra

Så här blev det.

Varm, svettig och allmänt trött efter all byråkrati. Men till slut hade jag mitt Ghanianska presskort i handen, inte helt utan utfrågningar dock. Mrs Anthony hette hon som tog hand om mig, jag blev utfrågad på vad jag skulle fotografera i Ghana. Inga nakna poserande kvinnor och barn, säger hon. Herregud, tänkte jag, vad tror hon?

Sedan skulle hon ha telefonnummer till mina kontakter vilket hon fick, jag blev lite nervös av att lämna iväg mina telefonnummer till människor jag inte ens själv hunnit prata med. Men jodå, som jag befarade så skulle hon minsann ringa dem och jag som inte ens hade hunnit prata med personerna jag mailat med sedan jag landat i Ghana. Lite orolig blev jag och hoppades att de inte skulle bli arga för att Mrs Anthony från regeringen ringer och frågar om deras vetskap om mig.

När jag senare på eftermiddagen ringde upp mina kontakter och bad om ursäkt för att jag inte hann ringa själv, innan mrs Anthony, får jag till svar, "det är luugnt vi vet vad vi ska säga till regeringen, det är alltid samma sak.
Puh.

Annars måste jag säga att Accra är en väldigt ren stad, jag har i och för sig bara Daccar att jämföra med men trodde att jag skulle möta ungefär samma stökiga myller. Daccar å andra sidan föll mig mer i smaken. Daccar hade ett mer levande centrum. Accra centrum består mest av betongbyggnader och ingen riktig kärna. Rätta mig om jag har fel. Jag har trots allt bara irrat omkring idag med världens trevligaste chaufför, som tagit mig till alla platser jag behövt komma till innan jag flyger vidare i morgon.
Förutom stadskärnan så är Accra som det flesta afrikanska städer tror jag, mycket byggande av nya hus och nya vägar, full av energi och ett myller av människor som går eller sover överallt.

Mitt super härliga hotell till ett inte så billigt pris, bjuder på eminent vy ut över Guineabukten.

Utsikt från mitt fönster.

Min bungalow.

I morgon lyfter planet 06.00 mot Norra Ghana där jag ska börja med mitt projekt.